Det händer...

... grejer när man är ute och tränar hund. Men man har väl hårddisk så man inte missar nåt. Vilka fantastiska skidåkare och skidskyttar de är, Kalla och Jonsson.
Alltså, vilka nerver hon har Helena Jonsson, det är imponerande!
Att Charlotte Kalla blev tvåa är ju bara att bortse från eftersom vi alla vet att vinnaren fuskar...
Marcus Hellner är också bra...
En annan sak, det är så här skidor ska köras, en halv minut mellan starterna, var och en kör sitt eget lopp. Det är så pinsamt dåligt att exempelvis femmilen vinns av en sprinter istället för den som faktiskt är snabbast på en femmil. Mer spännande är det också. Jag menar, en masstart är ju bara intressant på upploppet.

Annars tränade vi sök idag i en för mig ny ruta full med skyttegravar. Hon gick himla bra, jag är så nöjd. Alla figar låg väl dolda i gropar under kamouflagenät men hon hade inga problem att hitta, gick rakt med näsan på. Däremot skötte jag mig uselt. Har svårt att hitta ut till stigen i okända rutor och dessutom trodde jag att jag gick 20 meter framåt i rutan när det i själva verket bara var tio. En annan sak som jag var riktigt nöjd med var att hon orkade och lekte kanon hos figarna. Det var en riktigt jobbig ruta med mycket sug i mossan.

Det händer...

... bara mig...

Igår, på väg till tandläkaren, hittade jag ingen parkeringsplats på Stortorget. Jag brukar parkera bakom Oscar C, en parkeringsplats som inte så många känner till och det brukar alltid finnas plats där, så jag åkte dit. Under pågående telefonsamtal (ingen bra idé) körde jag alltså in på gården men kände inte igen mig, funderade nån sekund var jag var (två år sen jag var där sist), bara varuintag, inga parkeringsplatser, helt ombyggt. När jag vänder bilen för att åka ut ser jag hur grinden går igen... Jag kan inte riktigt beskriva allt som for genom tankarna... Det händer bara mig... Fortsättning följer...

Anders och Måns återkommer i januari. Yes!!!

Okej, när jag står där framför grinden ser jag, i stora bokstäver: VÄNTA PÅ AUTOMATISK GRINDÖPPNING...

Börjar...

... med en bild från ÖBK:s sedvanliga julbord i söndags, efter årets sista medlemsmöte. Här har vi kommit fram till julklappsutdelning och lottdragning. En person vid vårt bord hade den stora turen att få välja pris som nummer ett och tre. Det är hon som gömmer sig bakom den stora pappkartongen. En och annan vann ingenting på lottdragningen. 

Stort tack till Anna-Karin (längst bort på bilden ovan med sidan häråt), Stefan (lottdragare på den övre bilden), Ann-Sofi m fl som ordnar detta. Det är alltid lika trevligt.

Annars har vi tränat. Spår förra helgen. Det gick bra, förutom att söndagens spår var väldigt slyigt vilket fick till följd en massa rivsår på händerna. Vi jobbar på att höja spårkonditionen och det känns bra så här långt.

Alva använder Torsten som huvudkudde, vilket han inte misstycker till...

Så här såg det ut i torsdags på förmiddagspromenaden. Minusgrader och frostigt fint. Ett minne blott. Föregående dag på onsdagsträningen hade nästan alla hundar problem med koncentrationen. Det sprätte extra mycket i kylan och jag fick inte till något helt med Alva. Lyckades till slut belöna ett gående på framåtsändandet, men snabbt fick det gå innan hon föll in i världens snyggaste passage. Rätt tempo men fel gångart... Veckan innan såg det ut som om hon kunde, men det är ju så det är.

På fredagen slutade jag turligt nog lite tidigare så jag hann gå ett spår med Alvan eftersom jag var bortbjuden på kvällen. Glögg, god mat och väldigt trevligt blev det hos Ewa-Lena på kvällen som slutade sent. 

I helgen har det varit sökträning för hela slanten. I lördags inomhussök. Tre figar första omgången då jag styrde henne en del för att inte glömma bort något ställe. Andra gången fick hon söka utan att jag sa ett ljud, rörde mig bara framåt långsamt utan att påverka. Svårt för mig att hålla tyst, men jag lyckades och Alva skötte sig fint. Vi hade gömt en fig i en gallervagn för flera hundar och det var inte lätt. Hundarna använder i alla fall inte ögonen och det är ju positivt...

I söndags vanligt skogssök. Hon gjorde ett bra jobb och blev inte trött, så jag tror att konditionen har återhämtats om inte helt, så i alla fall delvis.

Avslutningsvis ett par bilder på uppsalakillen Åke. Han är en underbar katt som spenderar nätterna vid min sida konstant spinnandes. Han spinner i sömnen den lille raringen. Hoppas bara kattluckan räcker till eftersom man ibland misstänker att man spelar fotboll då man tittar ner då det är lille Åke man har vid fötterna...

Himlen...

... är blå! Det var inte igår. 

Ett regnande utan dess like har det varit den senaste tiden. Katterna är inne och understimulerar sig. 

Spår blev det i helgen. I lördags orkade hon inte riktigt. Gick av spåret och hittade det inte på en gång. Jag tror hon kanske har dessa tappt även i vanliga fall, men när spårkonditionen är dålig så orkar hon inte riktigt hålla i och ta upp det på en gång. Jag tror även det är jobbigt för henne eftersom jag hela tiden ser till att hon har näsan i backen, så fort den åker upp stannar jag och följer henne bara då hon spårar. Däremot gick det väldigt bra i söndags, då orkade hon. Ett spår med spets i alla vinklar. Annars går påsläppen så bra att jag tror att jag påverkar henne omedvetet. 

Ibland...

... är det inte roligt att ha katt... Man kan komma hem från jobbet och den ena sankt paulian ser ut så här:

Den kunde sett ut så här:

Jag misstänker den lille svartfläckige Torsten, men det kan lika gärna vara denne sfäriske katt, Åke. Definitivt inte Sixten.
Åke tog f.ö. in en mus häromdan. Jag försökte i vanlig ordning ta den med specialtången, men det visade sig att den var levande eftersom den sprang i ilfart längs väggen innan Å fick tag i den igen. Jag lyfte helt sonika ut hela katten, med byte. Förhoppningsvis var det hans första fångst i livet och att han lär sig så småningom, till nästa gång. 

I lördags tränade vi spår med hårda partier. Jättesvårt tyckte Alva, men det gick till slut när hon fattade att man kan stoppa ner näsan även på hårda partier.

 

I söndags körde vi sök och uppvärmningen blev så stressig att jag inte hann förbereda mig och resultatet blev därefter. Jag hade inte behövt stressa, men... Tog inte in henne vid sneda skick som jag skulle, exempelvis. Hon gick ju bra, det var bara jag som klantade mig. Så kan det gå...

Så här...

... kan det se ut i soffan en helt vanlig onsdagskväll framför True Blood. Alvan i soffan bredvid, Åke i fönstret och Torsten i knät. Sixten är väl ute och ränner, för inne i värmen är han då inte...

Tidigare på kvällen tränade vi lydnad. Jag är nöjd med hennes fria följ, men jag slarvade på framåtsändandet och fick ett för snabbt tempo i gåendet. Hon har ju blivit så skicklig på att gå att det gått för långsamt och då tänkte jag köra på med lite fortgående/trav för att sedan, när det blir på riktigt, bli lite långsammare igen. Hon går inte långsammare, så nu gick jag tillbaks till gåendet och till slut gick det riktigt bra och hon bytte tempo utan hjälp vid rätt punkt.

Vidlyftiga tidskrävande belöningar blev det, men va tusan, hon gillar det ju! 

Igår tränades...

... det sök. Vi var bara tre stycken men det blev riktigt bra träning trots allt. Alva gick kanon, jag är så nöjd. Djupa raka skick, fina framslag. Dags att lägga krut på den fasta rullen... igen...
De visar Seinfeld i repris på sexan. Synd på tiden dock, 18.30, sällan hemma. Har sett alla avsnitt, en gång. Mitt minne sviker så det är som första gången. Yes!!!

Det...

... känns som söndag... 
Jag tog ut komp igår för att träna sök hela dagen. Mycket krut, men ingen ork kan man väl sammanfatta det. Det pös ut lite ljud på första skicket, men jag brydde mig inte eftersom det är evigheter sen vi tränade senast. (Nästa gång tillåter jag inte ett knyst...) Jag tycker det gick bra med tanke på att det är så länge sen vi tränade. Det konstiga som hände var att hon var mycket lydigare än hon brukar och kom direkt när jag ropade då jag inte var nöjd med slagen. På några av flyingskicken stannade hon faktiskt hos mig, men det ser jag bara som positivt och skickade henne då som vanligt. Det märktes dock att hon inte är i samma kondition som vanligt och jag tog det relativt lugnt med färre skick än vanligt. Två träningspass blev det innan mörkret kom. Tack alla för en genomtrevlig sökdag.

Idag var det kennelträff i Kumla. Det var mestadels valparnas dag (Y-kullen), men vi var med på ett hörn. Trevligt att träffa alla också.

SM...

... i barmarksdrag har det varit i helgen. Alltså, att dödsföraktande kasta sig ut efter hundar som sitter fast i cykeln, eller sparkcykeln, eller trehjulingen eller vad det nu är för fordon. Det var väldigt dimmigt, bilderna blev därefter.

Ett tvåspann vorstrar med spark.

En vorsteh (möjligen pointer, ser inte så noga på bilden) med cykel.

En riesen som gick i samma höga tempo som vorstrarna.

I fredags när jag släppte ut Åke kom han in ganska snabbt. Jag blev lite lugnare då jag visste att han kunde ta sig in genom luckan utan hjälp. Efter det har luckan stått öppen. Gissa om han blivit en harmonisk katt. Han är så nöjd och kylig den lille sfärformade ungkatten Åke.

I lördags åkte jag till Kumla BK för att se deras lydnadsklasstävling. En hel del fadäser vid ettornas platsliggning och en påhälsning under elitens lydnad... Det händer saker på tävling vill jag lova.

Grattis Maria och Ylle för det fina utförandet och poängen 313. Grattis också till Inger och Wilmer i tvåan.

Väl hemma hade alla katterna kommit in och låg och sov. Lugnet återställt...

Alvan har fått ett par spår i helgen och promenader. Vädret har inte riktigt bjudit in till nåt mer ansträngande. Ska lägga ner krut på krypet i veckan och torsdag eller fredag blir det sökträning och komp...

Åke..

... skulle bli utekatt igår, tänkte jag. Jippie, sa han och drog till skogs med mig i hälarna. Han gick inte på det gamla tricket att dra ett långt grässtrå med vippa i marken. Han gömde sig i brännässlesnår och lekte tafatt med Torsten. Han klättrade i trän och hoppade jämfota i det långa gräset. Han rullade runt med sin lekkamrat. Han satte sig, ställde sig, att kissa i ett dike. Matten fram som ett jehu och Åke var fast. Den lille katten ville ut och försökte tråckla sig ut genom kattluckan hela kvällen, men matten var hård, det är mörkt ute och du stannar inne tills helgen om jag får bestämma, och det får jag...
Det var tydligt det bästa som hänt, hans kopp te, binas knän och allt det där för katten Åke att få vara ute. Matten bävar och väntar till helgen då det dröjer längre till mörkret...

Jag är...

... inte gjord för att vara kattägare. Eftersom Åke (se bilder nedan) är ny och inte får gå ut än, har jag stängt till tvättstugan så Sixten kan gå in och äta och värma sig som han vill.

Nu när det har varit kallt har han kommit och mött mig när jag kommit hem. Så dock inte igår. Ju senare det blev, desto oroligare blev jag. Till slut var jag tvungen att gå och lägga mig. Det gick ju jättebra att somna... Vid tolv kommer han upp, jamar en gång (nu är jag hemma) och går sen ner och äter. Det är precis sån han är men jag lär mig aldrig. 

Här ligger alla tre i en hög.

Även Torsten får stanna inne om dagarna. Han har inte samma utebehov som Sixten, än i alla fall.

Alva är igångsatt och det ryker mer än vanligt ur öronen. Övertänd är bara förnamnet. Fast jag gillar ju det, så jag står ut, mer än gärna. I alla fall gick hon, till slut, kanon på onsdagsträningen. Var tvungen att pysa ut lite under belöning, sen gick det bra. :-)

En tävlingsbild...

... som jag hittade i mobilen från några veckor sen...

Annars går det bra med katterna. Åke har anpassat sig bra i familjen. I början var han lite rastlös, kunde inte riktigt ta det lugnt. Nu har han inte några såna tendenser. Han har dock en del överskottsenergi som han brukar göra av med tidiga mornar. Är nere och far runt i bottenvåningen som tusan... Han sätter även igång Torsten och har racerlopp runt sängen i ottan. Med runt menar jag att de tar omvägen under, sen över sängen. Alva och Sixten klarar att sova sig genom denna störning, inte jag.

Han har även en del favoritplatser som ingen hittat till förr, ovanpå kyl och frys t ex. Det skulle vara väldigt intressant att veta vad som hänt tidigare i hans liv.

Igår blev det spårträning. Var med kumlingarna till Knottebo och Blåberga. Tog i för mycket och fick ett på tok för långt spår. Hon har fortfarande inte fått upp konditionen ordentligt och det gav till resultat att hon släppte spåret efter en fin början, gick på efter mycket om och men, gick av, på osv. Missade dock endast en apport, men vi hade aldrig hunnit... Om hon går av nästa gång tar jag av henne. Har funderat och tror att det är bäst i en träningssituation. Definitivt blir det ett kortare spår nästa gång. Tack för hjälpen Monica och tack för en trevlig dag allesammans.
P.S. Lägg märke till att jag inte använder det ord som du gör Lena...

Kom...

... att tänka på, under kvällens K Special, McCarthy:



Guess why?

Som...

... ni förstår så gick det inte bra med Tage. Diagnos: pleurit- hydrothorax. Han var på kliniken när han dog och jag kan säja att det känns i alla fall skönt att han fick all hjälp som finns och att han slapp dö hemma eftersom jag inte kan göra något.

Sen har det gått i ett. Helgen jag egentligen skulle ha tävlat, om jag inte hade varit så klantig att jag överansträngde Alva (Åkte till Lena och så var det. Veterinären hade rätt, ingen skada, men hon är överansträngd i alla vänsterbogens muskler. Ingen rehab krävs, turligt nog, men jag måste bli noggrann med uppvärmning och avgång i fortsättningen.), kom Eva... För att tävla. Här en bild på hennes hårbollar på tävlingsplatsen. Zaffran, den fawniga, var det som satte tassarna på appellplan. Bosse är med som moraliskt stöd. Moraliskt och moraliskt, förresten, med tanke på vad han försökte med mig så vet jag inte så noga... Zaffran skötte sig däremot fint, både på och utanför tävlingsbanorna.

Detta är två lyckligt ovetande katter, Sixten och Torsten. De vet inte att matten bestämt sig för att ta hand om en hittekatt från Uppsala, Åke. Snabbt beslut, men vad tusan. Ingen kunde ta hand om honom, så varför inte. Ungkatt, cremefärgad, bärnstensfärgade ögon... Kan man säja nej?

Turligt nog så skulle Eva till Värmland så hon lämpade över honom till mig vid avtagsväg 111. Tack för det!!!

Första kvällen och morgonen var hemska. Åke gav sig oavbrutet på Torsten. Jag vet inte om det var så allvarligt menat, men det tolkades så och det blev en del bråk och jag tänkte att det här kommer aldrig att gå. Torsten blev så förskräckt att han la sig i transportburen för att överhuvudtaget våga sova.

Åke hade sin favoritplats i fönstret.

Det gick i alla fall bättre och bättre och till slut gick det även bra att delta på samma bild utan att låta som motorsågarna anfaller.

Igår var Åke till veterinären för lite koll och vaccinering. Han är sju åtta månader kanske. Vi väntar ett tag för kastrering eftersom han måste acklimatiseras lite, för infektionsrisk och sånt.

Och tro det eller ej, igår kväll lekte de faktiskt Torsten och Åke.

Sixten, om nån undrar, tar det lugnt. Säjer med hela kroppsspråket att jag skiter i dig om du skiter i mig och så blir det... I morse försökte dock Åke få igång honom på lite lek, men han totalignorerade. Sixten håller liksom inte på med sånt fjant som att leka.

I morse bar det av till veterinären med lille Torsten som ska kastreras. Det är nog bra så inte båda blir könsmogna samtidigt. Kan ta en ände med förskräckelse.

Nä, nu är det väl dags att åka och hämta den lille T...

Vem...

... ska nu leka med Torsten?..

Återbesök...

... hos veterinären i torsdags. Min vanliga den här gången. Han hade tittat på plåtarna innan jag kom, men kunde inte hitta något. Kände igenom henne men hon reagerade fortfarande inte på något. Nu har jag inte sett något sedan förra fredagen, så förhoppningsvis är hon redan bra, men jag bokade i alla fall en tid hos Lena till i morgon, så vi får se.

Tage har fått i sig nåt och inte varit sig lik i några dar. Trodde han skulle bli bra eftersom han äter och går på toan okej, men han är fortfarande slö och bara ligger och sover i stort sett så jag har tid för honom på onsdag. Usch, jag vill bara att mina djur ska må bra...

I helgen hade vi vår stora sökhelg. Själv var jag med och tittade lite.

Förväntansfulla deltagare.

Ann-Charlotte antecknar för att få ihop grupperna.

Grupp två som börjar i ”tävlingsrutan”. Chatrine, Katarina, Hanna och Lotta. 

Verkligen trevligt! Hoppas på fler gånger. Trevlig kvällsaktivitet var det också.

Möjligen...

... verkar det som om jag bara tittar på amerikanska serier, så är det inte alls. Britterna är bäst.

Morse:

The Singing Detective:

Prime Suspect och Cracker:

Bara för att nämna några...

Måndag...

... igen. Tiden går vansinnigt fort. Igår var jag sökfig på vår tävling. Av sex ekipage (tre elit och tre lägre) var det bara en som fortsatte till lydnaden. Synd, men så blir det ibland. 

Här ett par bilder på Alvan när hon gör det hon gör nuförtiden...

Har f.ö. slukat vin och Battlestar Gallactica i helgen.

Jag...

... grottar ner mig. Tur att Alva inte vet... Hon måste bli bra snart.
Biffy Clyro, såklart:



Till Anita...

Livet...

... kan vara värre, jag vet, men va f-n.
Inte nog med att jag har bitit sönder en tand, jag har en sprucken också och min tandläkare har tagit ledigt och dessutom är Alva fortfarande inte bra och jag börjar bli smått desperat. Det är ju så att eftersom jag inte ser att hon har ont och kan tänka att nu har hon inte haltat på en vecka, blir det så mycket svårare. Jag såg senast i onsdags att hon reagerade, så... Och så regnar det...
En liten solskenshistora kan jag i alla fall åstadkomma.

I tisdags morse när jag vaknade var Torsten ute. Har aldrig hänt förut, han ligger alltid väldigt nära eller på mig i sängen. Letade innan jobbet, ropade, Tage kom fram, hm...

Orolig hela dan, så klart. När jag kom hem var han inte inne. Om han inte finns precis utanför huset så ligger han i sängen och sover, normalt. Hade inte gått på lådan som han brukar. Gick en runda i skogen, men det är ju omöjligt att leta på det viset. Väl hemma igen väntade jag en stund ute, det var ju fint väder, då, och då hör jag honom jama runt hörnet. Tittig som tusan var han. Jag blev otroligt lättad och glad. Förmodligen har han blivit skrämd av något på morgonen och legat och tryckt under huset och inte vågat sig fram förrän han var säker på att det var Alva och jag som var hemma. 

Lilla gubben... Här tillsammans med lekkamraten Tage.

Dessutom, stort grattis till Fia och Ettra som i helgen vann Brukshunds SM i spår!!!

Alva...

... som här solar sig en rast, har ont i en fot. Jag märkte det först förra torsdagen då hon inte tryckte emot med vänster fram vid en kamplek, den hängde bara. Jag tog det lugnt men tränade som vanligt på söndagen och då visade det sig när jag belönade inkallningen i framåtsändandet då hon tvärvände för att ta bollen. Samma sak, hon hänger med vänster fram. Till veterinär förra måndagen som inte hittade något, så klart (hon är så tålig att hon inte visar när man klämmer och drar). Bilden visade någon grej på yttertån som skulle kunna vara något och skulle i så fall läka fort. Problemet är att det kunde lika gärna vara något i exponeringen.

Det första jag sa när jag kom var att nu vill jag veta vad det är, jag vill inte bara bli hemskickad och rekommenderad vila. Okej, fick en snabb tid så nyutexaminerad veterinär, hon förstod precis och skämdes lite när den gamle tittat på plåtarna och rekommenderade vila och att jag satte igång henne i helgen.

Lydiga jag satte igång henne och samma sak händer. Typiskt nog är jag anmäld till tävling och det har inte hänt på väldigt länge och typiskt nog så går hon så j-a bra för tillfället.

Den enda ljusglimten i tillvaron är att SVT visar True Blood, som jag sett fram mot en evighet...

Sixten...

... (vem annars?) släntrade in över gräsmattan när jag kom hem i fredags (när annars)?), och var rejält halt. Eftersom han är en väldigt speciell katt, med känslospröten ute varje sekund, märkte han att jag inte var som vanligt och höll sig borta. Fick muta med burkmat för att överhuvudtaget komma i närheten. (Normalt kan jag lyfta upp honom och gosa utan några som helst problem.) Han visade sig ha ett djupt sår i trampdynan och innan jag hann titta närmre slet han sig och var försvunnen. 

Ställde kattluckan på ingång och åkte iväg till Kumla BK där det tävlades lydnad. Grattis Bettan!

Väl hemma låg Sixten i sängen och det såg okej ut. Om det hade varit en normal katt hade det inte varit svårt, om än besvärligt, att ha honom inomhus, men det är ju Sixten vi talar om och han nöjer sig inte med inomhusvistelse, vägrar gå på kattlåda exempelvis. I lördags smet han ut ett obevakat ögonblick och visade sig inte förrän jag kom hem från bröllopet jag vistats på hela eftermiddagen och kvällen. Och i söndags forcerade han kattluckan då jag var hemifrån bara ett ärende. Trodde han låg i sovrummet när jag hörde de andra jama utanför kattluckan eftersom de inte kom in. Suck... 

Fick tag i veterinären idag, men vi avvaktar. Såret ser fint ut och dessutom är det svårt att sy i trampdynor. Men han har ju ont, fast katter brukar tydligen halta lätt eftersom det är så enkelt för dem att ta sig fram på tre ben. 

Annars är han precis som vanligt, äter med sin grävskopsteknik, kommer och lägger sig i knät eller på bröstet, beroende på undertecknads läge, för att bli kliad och spinner, och visar sig sällan...

Före...

... efter...

Dag...

... två på jobbet efter semestern. Rivstart. Vill inte ens tänka på det, men det är ju svårt att undvika när man sitter tjudrad vid datorn. (Min medarbetare är hos tandläkaren för tillfället, så jag har en stund över.)

Här en bild från semestern. Ännu en långpromenad med Bettan och Ziz. Tysslingerundan den här gången, för en vecka sen, då semestern fortfarande var på.

Det är svårt att få nog av denne lille katt, på bild i alla fall. Make till envis och glupsk katt får man leta efter. Hur många gånger kan man lyfta ner en katt från bordet? Han kan inte ens låta bli mat som är på väg in i munnen. Tage blev mycket bättre när han blev av med kulorna, så jag hoppas på samma sak denna gång.

Annars blev jag påmind om att katterna har fri tillgång till huset när jag kom hem igår då det låg en rälig, inte grön men dock, groda på golvet.

Rådjuren ger sig inte. Katterna (Torsten och Tage, vilka annars...) råkade göra en liten reva i fiberduken och när jag kom ut dan därpå var det inte längre en liten reva.