Alva...

... som här solar sig en rast, har ont i en fot. Jag märkte det först förra torsdagen då hon inte tryckte emot med vänster fram vid en kamplek, den hängde bara. Jag tog det lugnt men tränade som vanligt på söndagen och då visade det sig när jag belönade inkallningen i framåtsändandet då hon tvärvände för att ta bollen. Samma sak, hon hänger med vänster fram. Till veterinär förra måndagen som inte hittade något, så klart (hon är så tålig att hon inte visar när man klämmer och drar). Bilden visade någon grej på yttertån som skulle kunna vara något och skulle i så fall läka fort. Problemet är att det kunde lika gärna vara något i exponeringen.

Det första jag sa när jag kom var att nu vill jag veta vad det är, jag vill inte bara bli hemskickad och rekommenderad vila. Okej, fick en snabb tid så nyutexaminerad veterinär, hon förstod precis och skämdes lite när den gamle tittat på plåtarna och rekommenderade vila och att jag satte igång henne i helgen.

Lydiga jag satte igång henne och samma sak händer. Typiskt nog är jag anmäld till tävling och det har inte hänt på väldigt länge och typiskt nog så går hon så j-a bra för tillfället.

Den enda ljusglimten i tillvaron är att SVT visar True Blood, som jag sett fram mot en evighet...

Sixten...

... (vem annars?) släntrade in över gräsmattan när jag kom hem i fredags (när annars)?), och var rejält halt. Eftersom han är en väldigt speciell katt, med känslospröten ute varje sekund, märkte han att jag inte var som vanligt och höll sig borta. Fick muta med burkmat för att överhuvudtaget komma i närheten. (Normalt kan jag lyfta upp honom och gosa utan några som helst problem.) Han visade sig ha ett djupt sår i trampdynan och innan jag hann titta närmre slet han sig och var försvunnen. 

Ställde kattluckan på ingång och åkte iväg till Kumla BK där det tävlades lydnad. Grattis Bettan!

Väl hemma låg Sixten i sängen och det såg okej ut. Om det hade varit en normal katt hade det inte varit svårt, om än besvärligt, att ha honom inomhus, men det är ju Sixten vi talar om och han nöjer sig inte med inomhusvistelse, vägrar gå på kattlåda exempelvis. I lördags smet han ut ett obevakat ögonblick och visade sig inte förrän jag kom hem från bröllopet jag vistats på hela eftermiddagen och kvällen. Och i söndags forcerade han kattluckan då jag var hemifrån bara ett ärende. Trodde han låg i sovrummet när jag hörde de andra jama utanför kattluckan eftersom de inte kom in. Suck... 

Fick tag i veterinären idag, men vi avvaktar. Såret ser fint ut och dessutom är det svårt att sy i trampdynor. Men han har ju ont, fast katter brukar tydligen halta lätt eftersom det är så enkelt för dem att ta sig fram på tre ben. 

Annars är han precis som vanligt, äter med sin grävskopsteknik, kommer och lägger sig i knät eller på bröstet, beroende på undertecknads läge, för att bli kliad och spinner, och visar sig sällan...

Före...

... efter...

Dag...

... två på jobbet efter semestern. Rivstart. Vill inte ens tänka på det, men det är ju svårt att undvika när man sitter tjudrad vid datorn. (Min medarbetare är hos tandläkaren för tillfället, så jag har en stund över.)

Här en bild från semestern. Ännu en långpromenad med Bettan och Ziz. Tysslingerundan den här gången, för en vecka sen, då semestern fortfarande var på.

Det är svårt att få nog av denne lille katt, på bild i alla fall. Make till envis och glupsk katt får man leta efter. Hur många gånger kan man lyfta ner en katt från bordet? Han kan inte ens låta bli mat som är på väg in i munnen. Tage blev mycket bättre när han blev av med kulorna, så jag hoppas på samma sak denna gång.

Annars blev jag påmind om att katterna har fri tillgång till huset när jag kom hem igår då det låg en rälig, inte grön men dock, groda på golvet.

Rådjuren ger sig inte. Katterna (Torsten och Tage, vilka annars...) råkade göra en liten reva i fiberduken och när jag kom ut dan därpå var det inte längre en liten reva.

 

Namnsdagsbarnet...

... Tage som här har tagit min plats.

Och Sixten som jag inte sett till sen i morse, här sovandes med Alva. Jag borde inte oroa mig eftersom det är precis hans stil, men det är ju lättare sagt än gjort.

I torsdags gick Bettan och jag med hundarna södra delen av Hemfjärden. Här är vi framme vid Oset. En tur på ungefär två mil. Sista biten känns som ungefär hela resten. Man ser Naturens hus cirka 30m över ån, men man har flera km kvar att gå eftersom bron kommer mycket senare.

Torsten i sovposition.

Alva vid spårslutet.
Igår gick vi ett färdigsnitslat elitspår. Bettan gav mig en radio så att vi kunde hålla kontakt medan hon snitslade påsläpp och jag gick spår. När jag kom runt, sådär lagom blöt om fötterna och varm efter all klättring, upptäckte jag att radion var borta. Hade den i ett band runt halsen, vilket var intakt.
Väl på spåret sprang vi på bärplockare vid första apporten. Jag trodde hon gick över, men ville ju ha med mig apporten eftersom det ska gå spår där i helgen, alltså letade jag, men ingen apport. Då frågar karln mig om det var en liten pinne jag letade efter. Visst... Undrar vad han skulle med den till?

Precis före slutet plockade hon radion, så jag var glad. För ovanlighetens skull var jag rätt nöjd med att hon ligger på så i spåret. Alla de där stigningarna gick som en dans med Alvan i spårlinan.

Även idag blev det spår. Inger och jag gick ut varandras. Jag gick ut samma som jag gått till mig själv igår och Alva fick ett lägrespår. Lite lagom. Mycket fika mellan varven. Trevlig dag.