Namnsdagsbarnet...

... Tage som här har tagit min plats.

Och Sixten som jag inte sett till sen i morse, här sovandes med Alva. Jag borde inte oroa mig eftersom det är precis hans stil, men det är ju lättare sagt än gjort.

I torsdags gick Bettan och jag med hundarna södra delen av Hemfjärden. Här är vi framme vid Oset. En tur på ungefär två mil. Sista biten känns som ungefär hela resten. Man ser Naturens hus cirka 30m över ån, men man har flera km kvar att gå eftersom bron kommer mycket senare.

Torsten i sovposition.

Alva vid spårslutet.
Igår gick vi ett färdigsnitslat elitspår. Bettan gav mig en radio så att vi kunde hålla kontakt medan hon snitslade påsläpp och jag gick spår. När jag kom runt, sådär lagom blöt om fötterna och varm efter all klättring, upptäckte jag att radion var borta. Hade den i ett band runt halsen, vilket var intakt.
Väl på spåret sprang vi på bärplockare vid första apporten. Jag trodde hon gick över, men ville ju ha med mig apporten eftersom det ska gå spår där i helgen, alltså letade jag, men ingen apport. Då frågar karln mig om det var en liten pinne jag letade efter. Visst... Undrar vad han skulle med den till?

Precis före slutet plockade hon radion, så jag var glad. För ovanlighetens skull var jag rätt nöjd med att hon ligger på så i spåret. Alla de där stigningarna gick som en dans med Alvan i spårlinan.

Även idag blev det spår. Inger och jag gick ut varandras. Jag gick ut samma som jag gått till mig själv igår och Alva fick ett lägrespår. Lite lagom. Mycket fika mellan varven. Trevlig dag.