Livet...

... kan vara värre, jag vet, men va f-n.
Inte nog med att jag har bitit sönder en tand, jag har en sprucken också och min tandläkare har tagit ledigt och dessutom är Alva fortfarande inte bra och jag börjar bli smått desperat. Det är ju så att eftersom jag inte ser att hon har ont och kan tänka att nu har hon inte haltat på en vecka, blir det så mycket svårare. Jag såg senast i onsdags att hon reagerade, så... Och så regnar det...
En liten solskenshistora kan jag i alla fall åstadkomma.

I tisdags morse när jag vaknade var Torsten ute. Har aldrig hänt förut, han ligger alltid väldigt nära eller på mig i sängen. Letade innan jobbet, ropade, Tage kom fram, hm...

Orolig hela dan, så klart. När jag kom hem var han inte inne. Om han inte finns precis utanför huset så ligger han i sängen och sover, normalt. Hade inte gått på lådan som han brukar. Gick en runda i skogen, men det är ju omöjligt att leta på det viset. Väl hemma igen väntade jag en stund ute, det var ju fint väder, då, och då hör jag honom jama runt hörnet. Tittig som tusan var han. Jag blev otroligt lättad och glad. Förmodligen har han blivit skrämd av något på morgonen och legat och tryckt under huset och inte vågat sig fram förrän han var säker på att det var Alva och jag som var hemma. 

Lilla gubben... Här tillsammans med lekkamraten Tage.

Dessutom, stort grattis till Fia och Ettra som i helgen vann Brukshunds SM i spår!!!