Det händer...

... grejer när man är ute och tränar hund. Men man har väl hårddisk så man inte missar nåt. Vilka fantastiska skidåkare och skidskyttar de är, Kalla och Jonsson.
Alltså, vilka nerver hon har Helena Jonsson, det är imponerande!
Att Charlotte Kalla blev tvåa är ju bara att bortse från eftersom vi alla vet att vinnaren fuskar...
Marcus Hellner är också bra...
En annan sak, det är så här skidor ska köras, en halv minut mellan starterna, var och en kör sitt eget lopp. Det är så pinsamt dåligt att exempelvis femmilen vinns av en sprinter istället för den som faktiskt är snabbast på en femmil. Mer spännande är det också. Jag menar, en masstart är ju bara intressant på upploppet.

Annars tränade vi sök idag i en för mig ny ruta full med skyttegravar. Hon gick himla bra, jag är så nöjd. Alla figar låg väl dolda i gropar under kamouflagenät men hon hade inga problem att hitta, gick rakt med näsan på. Däremot skötte jag mig uselt. Har svårt att hitta ut till stigen i okända rutor och dessutom trodde jag att jag gick 20 meter framåt i rutan när det i själva verket bara var tio. En annan sak som jag var riktigt nöjd med var att hon orkade och lekte kanon hos figarna. Det var en riktigt jobbig ruta med mycket sug i mossan.

Det händer...

... bara mig...

Igår, på väg till tandläkaren, hittade jag ingen parkeringsplats på Stortorget. Jag brukar parkera bakom Oscar C, en parkeringsplats som inte så många känner till och det brukar alltid finnas plats där, så jag åkte dit. Under pågående telefonsamtal (ingen bra idé) körde jag alltså in på gården men kände inte igen mig, funderade nån sekund var jag var (två år sen jag var där sist), bara varuintag, inga parkeringsplatser, helt ombyggt. När jag vänder bilen för att åka ut ser jag hur grinden går igen... Jag kan inte riktigt beskriva allt som for genom tankarna... Det händer bara mig... Fortsättning följer...

Anders och Måns återkommer i januari. Yes!!!

Okej, när jag står där framför grinden ser jag, i stora bokstäver: VÄNTA PÅ AUTOMATISK GRINDÖPPNING...

Börjar...

... med en bild från ÖBK:s sedvanliga julbord i söndags, efter årets sista medlemsmöte. Här har vi kommit fram till julklappsutdelning och lottdragning. En person vid vårt bord hade den stora turen att få välja pris som nummer ett och tre. Det är hon som gömmer sig bakom den stora pappkartongen. En och annan vann ingenting på lottdragningen. 

Stort tack till Anna-Karin (längst bort på bilden ovan med sidan häråt), Stefan (lottdragare på den övre bilden), Ann-Sofi m fl som ordnar detta. Det är alltid lika trevligt.

Annars har vi tränat. Spår förra helgen. Det gick bra, förutom att söndagens spår var väldigt slyigt vilket fick till följd en massa rivsår på händerna. Vi jobbar på att höja spårkonditionen och det känns bra så här långt.

Alva använder Torsten som huvudkudde, vilket han inte misstycker till...

Så här såg det ut i torsdags på förmiddagspromenaden. Minusgrader och frostigt fint. Ett minne blott. Föregående dag på onsdagsträningen hade nästan alla hundar problem med koncentrationen. Det sprätte extra mycket i kylan och jag fick inte till något helt med Alva. Lyckades till slut belöna ett gående på framåtsändandet, men snabbt fick det gå innan hon föll in i världens snyggaste passage. Rätt tempo men fel gångart... Veckan innan såg det ut som om hon kunde, men det är ju så det är.

På fredagen slutade jag turligt nog lite tidigare så jag hann gå ett spår med Alvan eftersom jag var bortbjuden på kvällen. Glögg, god mat och väldigt trevligt blev det hos Ewa-Lena på kvällen som slutade sent. 

I helgen har det varit sökträning för hela slanten. I lördags inomhussök. Tre figar första omgången då jag styrde henne en del för att inte glömma bort något ställe. Andra gången fick hon söka utan att jag sa ett ljud, rörde mig bara framåt långsamt utan att påverka. Svårt för mig att hålla tyst, men jag lyckades och Alva skötte sig fint. Vi hade gömt en fig i en gallervagn för flera hundar och det var inte lätt. Hundarna använder i alla fall inte ögonen och det är ju positivt...

I söndags vanligt skogssök. Hon gjorde ett bra jobb och blev inte trött, så jag tror att konditionen har återhämtats om inte helt, så i alla fall delvis.

Avslutningsvis ett par bilder på uppsalakillen Åke. Han är en underbar katt som spenderar nätterna vid min sida konstant spinnandes. Han spinner i sömnen den lille raringen. Hoppas bara kattluckan räcker till eftersom man ibland misstänker att man spelar fotboll då man tittar ner då det är lille Åke man har vid fötterna...